ETT ALLVARLIGT KÅSERI JUNI-JULI DET MAGNIFIKA ÅRET 2000 ANG AVUNDSJUKA

Jag har i många kåserier kommit in lite på det här med avundsjuka och missunsamhet. Dessa företeelser är verkligen ett problem inte bara i vårt samhälle, utan hos människan över huvud taget.

Jag har, liksom oräkneliga andra, drabbats många gånger i livet. Och varje gång detta inträffar så känner jag det som en oändlig sorg flyttar in i mitt inre. En sorg som baserar sig på att människor inte kan glädjas åt andras framgångar, utan istället gör man allt man kan för att förstöra det för den som har framgång på det ena eller andra sättet. Den som drabbas är många gånger hjälplös, därför att det går inte att komma åt de metoder som de som drabbas av avundsjuka använder.

Man ska väl egentligen tycka synd om missunnsamma människor, eftersom de är så trångsynta att de via sitt eget handlande får uppleva så mycket surt i livet. Vem mår bra av att ständigt leta medel för att stoppa en annan människas framgång och glädje?

Jag tillhör inte den gruppen som kan tänka så, därför att avundsjuka förstör så mycket, krossar så mycken livsglädje, som istället kunde ha använts som en språngbräda mot ännu större kreativitet och utveckling! Kreativitet och utveckling, som i sin finaste blomning kan ge så omåttligt mycket till inte bara den kreativa och idérika personen, utan också idéförlossningar och aha-upplevelser hos andra.

Men just den tanken fungerar inte! "Man ska inte tro att man är något" sa sur -Jante och släckte glädjen i någons ögon. Men det är ju just det som man ska tro! Man ska värdesätta, uppskatta och respektera sig själv med alla fel och brister och försöka utveckla sina förmågor så gott det går. Kan man inte det så kan man inte heller värdesätta, uppskatta och respektera andra på ett ärligt sätt.

Att uppmuntra och berömma någon för något bra de gjort är inte riktigt, folk kan ju som sagt få för sig att dom är något, och det får dom ju inte tro, eller..........

Finns det, i ärlighetens namn, någonting roligare än att säga något positivt och uppmuntrande till en annan människa? Finns det något underbarare än att tända glädjeglitter i någon annans ögon? Patetiskt?! Nej!! Ett grundläggande behov hos var och en att få känna sig betydelsefull!! De ivrigaste belackarna av "sånt trams", är de som glittrar mest när de får beröm eller positiva uttalanden!! Men de har tyvärr inte öppnat dörren till sin egen förmåga att se bra saker hos andra.

Jag brukar säga att stress gör ingenting om man arbetar i en positiv miljö med positivt inställda arbetskamrater som vill ens bästa, men stress i kombination med prestationsångest och medarbetare som ständigt hackar på en och som ser fel i allt man gör, är direkt livsfarligt, och en av de farligaste psykiska arbetsmiljöer som finns!

Det går ju inte att förändra detta med ett enda kåseri, det är jag väl medveten om, men jag har tjatat om detta sedan jag var i tonåren och jag tänker fortsätta att predika om mer medmänsklighet och värme människor emellan tills jag slutligen lägger igen ögonen. Det är bara att hoppas att fler och fler upptäcker glädjen i att glädjas med en annan människa, istället för att trycka ner och sprida galla omkring sig.

Livet och tillvaron är nog kämpiga ändå än att människor ska försvåra allting för varandra. Framför allt så försvårar de tillvaron för sig själv, för sanningen dyker alltid upp till sist, och då sitter alla ondkorvar och besservissrar där med nesan och skammen och gör allt för att förklara bort sitt missunnsamma handlande.

Medan sanningen mognar går dyrbar tid bort, som kunde ha använts till så mycket roligare och kreativare saker än just avundsjukans gallsura verkningar! Och ingen mår bra, det är väl dumt?!

Var rädda om Er och varandra, så syns vi snart mellan raderna igen!

Goa tankar och puss och kram från Eran hjulbenta filosof

Bambi